När vårsolen kikar fram

Idag har solen varit på besök och vårkänslorna har kikat fram för första gången i år. Jag blir alldeles lycklig i själen av vårsolens strålar som kikar in genom fönstret. Finns det någonting som ger mig energi så är det minsann det! 🌞

Jag sov hos mamma i natt för att få lite extra tid tillsammans och framför allt få lite extra tid med Soshi innan hans tid är förbi. Åh, det gör så ont att säga det. Det blir liksom så verkligt då.

Det gör ju så himla ont att veta att det kanske var sista morgonen jag vaknade med honom bredvid mig. Jag tror aldrig jag har känt såhär stark sorg inför ett djur tidigare. Hur hanterar man det liksom?

Är för övrigt kär i min mammas enorma ampellilja. Jag som inte ens tycker att de är speciellt fina egentligen tog med mig två sticklingar av den hem. Och fem palettbladssticklingar.

Jag satte mig vid mammas köksbord för att plugga lite inför morgondagens föreläsning. Det gick sisådär för vårsolens strålar trängde sig in genom persiennerna och jag fick ett lyckorus.

Medans jag satt och försökte förstå mig på Hegel så stekte mamma plättar. Vi fnissade åt att typ alla filosofer hette samma sak förr. Schiller, Schelling, Schlegel och Hegel, det var kul tyckte vi. Det var precis som om vi flög tillbaka i tiden med 15 år. Hon är allt fin hon, min mamma. 🌻

Sen var det dags för mig att röra mig mot stan för att möta L, passade på att ta samma tåg som honom hem. Nu sitter vi här i sängen och äter geléhjärtan. En fin februaritisdag har jag haft idag.