Ibland blir det inte som en hade tänkt

God morgon tisdag! 🌿
Jag ska vara helt rak och ärlig nu, för ibland går planerna i kras och det är okej. Någonstans vill jag också kunna visa på att livet är långt ifrån perfekt.

Igår skulle jag ju ha provjobbat, men det blev inte riktigt så. Vi tar det hela från början!
Jag gick upp tidigt på morgonen för att göra mig redo, jag var ju så himla pirrigt nervös och förväntansfull. Ofta när jag känner en sån nervositet så brukar någon form av ångest tillkomma, men jag trotsar alltid den för att jag vet att i slutändan så är det värt det och det gjorde jag även denna gång, för jag visste att det skulle gynna sig.

Väl framme så visste jag inte riktigt vart jag skulle då jag bara fått det beskrivet för mig över telefon, men det gör ju ingenting tänkte jag i och med att jag skulle ringa hon jag skulle möta upp om hon inte var där vid bestämd tid, så eftersom att jag är osäker på vart jag ska så ringer jag. Jag ringer och det går inte fram signaler. Jag försöker ringa åtta gånger, men inget svar och signalerna går fortfarande inte fram. Jag smsar. Nu har jag stått utomhus i minus sju grader i 30 minuter utan att få något svar.

Vid den här tidpunkten har ångesten växt till sig så mycket så att jag inte vet vart jag ska ta vägen, för att bara av att stå där och se helt vilsen ut gav mig ett extra påslag av ångest. Att dessutom inte få tag på personen jag skulle möta gav mig ännu mer ångest. Så jag vände och gick därifrån.

L försökte peppa mig men till slut gick det inte. Jag hade stått helt förvirrad i 35 minuter och den där rackarns sociala fobin tog över. Det gick bara inte. Men besvikelsen sköljde över mig, för tänk om jag bara hade gjort på något annat sätt.

Jag åkte hem till Vera istället och hängde där prick hela dagen. Hon lugnade min ångest och det var himla fint. Tur att en har fantastiska personer runtom när saker och ting inte går som en tänkt. Och jag måste påminna mig, att det är okej.