Att leva med panikångest

Hej finaste ni! 🌻
Igår berättade jag ju för er att jag har varit rätt dålig de senaste dagarna (egentligen sen 2018 började) men igår slog det till rejält. Jag har aldrig någonsin varit med om någonting liknande och då har jag ändå levt med panikångest i 12 år.

För mig går mycket i perioder, som jag nämnt tidigare så har jag både adhd och är bipolär. Saker och ting går upp och ner, lite mer än vad det borde. När jag hamnar i mina hypomaniska episoder så känner jag nästan aldrig av panikångest. Det är som bortblåst. Däremot när jag hamnar i depressiva episoder så kommer panikångesten i princip dagligen. Och under de perioderna som det sker ofta så kan jag nästan inte göra någonting, det förstör så otroligt mycket för mig och mina drömmar.

För mig började det när jag var 12 år och blev mobbad, vi bodde då på Åland i ett hus där mitt sovrum var på nedervåningen och jag trodde att de som mobbade mig skulle stå utanför mitt fönster i princip konstant. Vi flyttade ju dock till Stockholm rätt fort efter det och då fick jag panikångest vid andra situationer. Men sen var jag utan detta i ungefär 8 år, så jag hann ju glömma bort hur det faktiskt kändes.

Det var en dag jag satt på en föreläsning. Jag var 21 år gammal, jag trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt. Av någon märklig anledning fick jag för mig att känna på min puls, vilket i sin tur ledde till att jag blev snurrig, illamående och var 100% säker på att jag skulle dö på plats i skolan. Det kom när jag satt på tunnelbanan, på bussen. Det kunde komma precis när som helst.
Jag förstod inte vad det här var, jag var så säker på att jag hade blivit galen. För även om jag inte alltid blev yr och trodde att jag skulle få en stroke eller hjärtinfarkt, jag var också livrädd för att tappa kontrollen helt och plötsligt smälla till någon. Och det kan jag fortfarande bli, men jag har lärt mig att hantera det på ett sätt som fungerar för mig - men ibland slarvar jag rejält och då blir det bakslag.

Jag vet att jag inte kan dricka stora mängder koffein, jag måste äta regelbundet och jag kan inte dricka alkohol, jag får inte ta för mycket arbete på mig i skolan, för jag vet att jag är otroligt känslig för stress, det är så många faktorer som spelar in ifall jag ska få en panikångestattack eller inte. Det är så viktigt att lära känna sin kropp och faktiskt behandla den så som den bör bli behandlad. Ibland är jag dålig på det och då slutar det som det gjorde igår. 💕